Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrif Vers! Poem af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och glömma, vid himmelska harpornas klang,
Den jord, som så ofta i bojor oss tvang.
Men hastigt forslappas de snöhvita vingar,
Som anden fick låna ett ögonblick blott;
Och nästa minut ner till jorden oss tvingar:
Der stå vi nu åter, bland sorger och brott.
Dock — resan vi gjort i den högblåa skyn,
Den sväfvar som minne ännu för vår syn.
Och hvad vi förnummit p& solglänsta färden,
Vår ädlaste tanke, vår skönaste dröm,
Det skynda vi oss att hembjuda åt verlden;
Dock skörda vi vanligtvis föga beröm,
Vår bästa förmåga plär icke förslå,
Ty verlden vill allt ha det bättre ändå.
Förläggaren höjer på axlarna bara,
Och mumlar till sist: »Ja, det kan väl gå an,
Dock har jag af vers en oräknelig skara,
Och mycket betala derför ej jag kan.*
Rätt har han kanske, ty Apollo nu ger
Knappt vatten och bröd åt sin dyrkare mer.
Ty prisar jag materialismen: den släcker
Båd’ hunger och törst, gör oss makliga se’n.
Hvad mer, om vår himmelska själsflygt den stäcker
Och gör oss en smula till stock och till sten?
När Gud nn har satt oss på Tellus en gång,
Så måste vi finna oss väl vid dess tvång.
Dock — bojan skall brista, och frigjorda anden
Ej gästar, som förr, i det ändlösa blå.
Nej, hemma han är i de strålande landen,
Der eviga blommor vid källorna stå.
Der eger han vänner. .. der blir han förstådd,
Fast ofta i jordlifvet kränkt och försmådd.
Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
