Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiole-Mats. Berättelse af E. R. (Härtill en lithografi efter Amalia Lindegrens tafla ”Dansande barn i en dalstuga”)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så mycket rörligare var den tmge dalkarl, som kom
vandrande backen uppför och vid åsynen af det stjelpta
åkdonet hastade fram i flygande lopp, häfde med starka
armar upp vagnen, hjelpte dess egare på benen och
beredde dymedelst andrum åt den halft förkrossade Jesper.
En mustig- ed var den tackaamhetsyttring som efter
detta behöfliga handtag gick öfver Sven Joelssons läppar,
medan han ruskade på sig, liksom för att känna efter om
han hade alla sina lemmar i behåll. Och på denna företa
utgjutelse följde en hel störtsjö af svordomar, under det
han beskådade och lyfte på vagnen, öfvertygade sig om
dess lidna skada, tittade i vagnslådan på det upp- och
nedvända tillståndet af alla der befintliga ting och förmärkte
att konjaks- och romm-kaggame kullbytterat utför branten
i sällskap med sirapsankaret och anjoviskuttingen.
Begagnande sig af tömmarne, som han alltjemt hållit, började
han vid dessa sednare obehagliga förnimmelser rycka
hä-starne ursinnigt i munnen, för att låta dem umgälla en
förtret, hvaruti de dock voro så oskyldiga.
Den unge dalkarlen, väl känd i orten under
benämningen Fiole-Mats, hade helt annorlunda bemött de kloka
och sediga djuren, dem han ännu smekande strök och
klappade med månget lugnande: ”Så så, så så ja,
kam-parne små!” Med ett starkt uttryck af ogillande i sitt
vackra, ärliga ansigte, tog han nu, ntan häftighet, men
också utan tvekan, tömmarne nr Svens händer, och
lem-nade dem åt den sig småningom vederfående Jesper,
hvarpå han pekade nedåt brådjupet och sade i mild ton, men
med vältaligt allvar i blicken:
”Ett litet steg till, och det hade blifvit sorg på
Styrbo!”
I detsamma var han försvunnen, men blott för att
som en pil sätta af bort till smeden, som bodde i
dalsänkningen, och ropa honom till råds om vagnen, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
