Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiole-Mats. Berättelse af E. R. (Härtill en lithografi efter Amalia Lindegrens tafla ”Dansande barn i en dalstuga”)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag trodde att allenast himmelens harpor kunde
ljuda så!” sade Mats någon gång, med svällande tårar i
ögonen, efter åhörandet af något enkelt, allvarligt tonverk.
Och: ”Jag är ieke på jorden! jag hör Guds englar sjunga!”
utbrast han en afton i salig hänförelse. Men vid andra
tillfällen kunde han förbli alldeles orörd af de herrligaste
saker, af erkända mästerverk. Då ruskade han bedröfvad
på hufvudet och sade: ”Jag hör, men får ingenting med!
Det är mig för konstigt, och jag ville dock så gerna förstå
det!” När så händt brukade han länge, då, Arioso ville
taga honom med sig på operor och konserter, suckande
bedja: ”Låt mig bli hemma! Hvad skall en olärd stackare
i konstens salar? Der brusar och svallar, men jag begriper
bättre stormens brus, der sjunges oeh spelas, men bäckens
sång och skogens passa mer för mig.”
Snart kom det dock derhän, att åtminstone någon bit
af det han hörde blef begriplig för honom, och hvarje
sådan bit blef då så lefvande qvar uti hans minne, att han
sedan när som helst kunde återgifva den på sin fiol; och
sålunda gjorde han ändå till slut en skörd i tonkonstens
rike.
Hans sunda förstånd fann äfvenså i mångahanda
rigt-ningar fält att öfva sig på. Men som mycket af det han
förnam gjorde honom helt annat än fägnad, mycket af
stora vida verldens lärdom tycktes honom bitter att
in-hemta, sorglig att begrunda, så kände han sig ändå alltid
i sitt innersta såsom fågeln i bur. Hemmet i Dalarne med
Gunilla och lilla Hanna var för honom den rätta, stora,
rika verld dit han längtade ur gyldene fängsel; och stod
han på Briifdsche Terrass och skådade Elbens gång genom
leende nejder, eller sednare vid Rhens och Neckars
tjusande stränder, så var det dock hemortens berg och sjöar
som stodo för hans tankar såsom mera tjusande ändå.
Hvarthän han kom blef det ej annorlunda. Borta var bra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
