Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif, af Marie Sophie Schwartz. Med Lidners porträtt i stålstick samt Lidners grafvård i träsnitt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De yttrade ej ett ord; men deras ögon sade allt hvad
deras läppar tego med.
Jacquette hade, i det hon flyttade blicken från
dottern till fadern, glömt att vagga barnet. Den lilla slog
också nu upp ögonen och ropade med hög och klar röst:
— Mamma, jag är hungrig!
Lidner höljde ansigtet med sina händer, Jacquette
böjde sig ned öfver flickan.
— O, min Gud! hvem skall gifva bröd åt mitt
stackars barn, mumlade den olycklige poeten.
— Hau, som du nu anropar, skall gifva det, hviskade
Jacquette. Hon hade satt barnet på golfvet och var nu
vid mannens säng. Misströsta icke, min älskade, tilläde
hon och fattade en af hans händer. Det är en röjst i
mitt hjerta, som säger, att den Högste nog sänder oss
hjelp i vår stora nöd.
Lidner lade sin andra hand på hustruns hjessa,
stammande med qväfd röst:
— Engel, i din själ har du min moders kärlek. Gud
löne dig för all den ömhet du slösat på mig, som icke
förmår göra dig annat än sorg!
En knackning på dörren kom de båda makarne att
spritta till.
— Det är ett bud från kungen, det är hjelp i nöden!
utropade Jacquette. I ögonblicket var hon vid dörren
och drog ifrån rigeln.
Vandraren, vi förr omnämnt, stod framför henne.
— Skulle fråga, om det är bekant, hvar herr Lidner
bor? frågade mannen.
— Han bor här, svarade Jacquette och mönstrade
den främmande med misstrogna ögon.
— Åh, det är väl icke möjligt, att den herr Lidner
jag söker kan bo här; jag menar den store poeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
