Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Bolt. Sägen från Carl XII:s tid af Axel S—g. Med illustr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När blickarne vändes åt trumslagarns håll,
Var Bolt idel åskdiger natt.
Hans älskade trumma såg ut som ett såll,
Förintad hans dyrbara skatt,
Den kärl ig t han vårdat som barnet sin moder.
»Farväl,» så han sade, »farväl, du min broder!
Nu hämd öfver ryssarnes spratt.»
Och trumman han höjer i luften uppåt
— Ack, nej, blott den skinnlösa karm.
En öppen och blodig, en ryw-blodig stråt
Han slår med sin kraftiga arm.
»Det här, moskoviter, är mustiga knallar!»
För trumman de falla med krossade skallar —
Men döden ock träffar hans barm.
En kula slår in i hans modiga bröst,
Hans blod färgar marken så röd.
Och trumslagarn talar med slocknande röst:
»Jag räddat min kung ur hans nöd.
Nu döden må fritt mina läppar förstumma,
Hans Bolt kan ej lefva förutan sin trumma!»
Så sagdt — och den tappre var död.
Axel 8—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
