Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hvita Pionen. Berättelse af Onkel Adam. (Med illustration ”De Passlösa”, efter en tafla af C. d’Uncker)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med dessa ord steg han upp och gick.
Han kom dock efter några ögonblick tillbaka och
påtog sig sin gamla uniformsrock prydd med en silfvermedalj,
sin gamla huggare och den granna mössan, det yill säga
den med gula passpoilen och den grågula kokarden på.
Detta var ett tecken att han skulle ut i tjenstutöfning
som länsmannens ställförträdare i Mossarps socken.
— Hyad står på, Sköld? — frågade gumman.
— Landstrykare och pack. En lymmel till gubbe
som spelar fiol och en lång slyna till flicka, som tigger.
Sådana borde sättas inom lås och bom och de skola, så
sant jag heter det jag heter, inte bli nattgamla i Mossarp.
Gubben Sköld hade ett lifligt temperament och hans
själ liknade silfverpilens krona. Det berodde på vinden
om den skiftade i svart eller glänste silfverhvit. Nu kom
han i tjenstifver och då var han en pligtens man — en
man, som fordrade respekt.
Utanför stugorna i byn hade en omkring fjortonårig
flicka som ledde en gubbe, stannat. Hon sjöng och han
spelade på fiol.
Och flickan sjöng:
Och blinder från min ungdom
Jag ser ett ljus likväl,
Det är ett ljus från Herran,
Som glimmar i min själ.
Men Herran vare lofvad och prisad evig tid
Fast ögat ljus han nekat — Han ej förnekar mig.
— Jo visst nekar vår Herre att föda och kläda
tras-byke, som ingenting vill göra utan stryker kring land och
rike för att besvära oss, som skola hålla ordning och
skick. Se så! följ mig till kyrkskrifvarn, så skolen J fa
respass. Har du pass?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
