Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Agne och Guldkedjan. Forn-nordisk saga, bearbetad af Wilhelmina Stålberg (med 2:ne illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottninglika panna, denna näsa, rak som antikens
grekin-nors, denna purpurröda mun, liknande ett fuktigt, svällande
körsbär, dessa fina, välbildade kinder, der en hög, brinnande
rodnad behagligt smälte ut i den något bruna omgifningen
af hals och panna. Hade Sfejalf lefvat nu så skulle man
sagt, att hon var en brunett skönhet af första rangen.
Men — var hon också qvinlig och mild ?... såg hon
ut, som om hon varit värd att älskas, att i förtroende lita
sig till? — Nej, hon vax stolt och i hvaije hennes rörelse,
till och med då hon var ensam, låg en högdragenhet, ett
anspråk, som snarare afiägsnade menniskorna ifrån henne, än
tjusade och lockade dem. I våra dagar skulle hon varit en
kokett, som krossat och bortkastat många manliga hjertan,
efter att först hafva lekt med dem; på sin tid var hon ett
af dessa råa naturbarn, hvarom sagorna förtälja, hvilka, af
instinkt medvetna om sin tjusningsförmåga, roade sig, äfven
de, med att bränna och sveda, och som sorgfälligt i
själens innersta djup närde och fostrade hämnden, den då så
förtryckta qvinnans enda, men förfärliga vapen.
”Nedslagenhet! ... Modlöshet!” yttrade hon halfhögt
och blickade omkring sig med ett Ögonkast, som om det
förargat henne att skogens andar — i fall de stodo på
utkik — hade sett henne svag, henne, den starka, som
oljest af ingenting kunde nedslås. — ”Nej,” fortfor hon,
”jag viU icke synas rädd .. . Ingen skall se mig ångerfull
och bäfvande. Det tjenar ju i alla fall till intet.”
Knappt hade hon slutat meningen förrän ett prassel
bland löfven tillkäimagaf annalkandet af ett djur, eller en
menniska; och här var det båda delarna, ty en ung man
närmade sig, åtföljd af en stor lurfvig, gulraggig hund, som
genast sprang fram till Skjalf och hade den lyckan, att af
hennes hand blifva smekt.
”Ni här, Thorvind!” yttrade hon lugnt till den
kommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
