Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmerskan på Johan Henrik Kellgrens graf. Berättelse af Marie Sophie Schwartz (med 2:ne illustrationer af C. S. Hallbeck)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min själ hunnit mogna, borde det af mig hafva blifvit
någonting bättre än det blef; men mitt öde var icke att
få uppvexa bland dessa ovanliga menniskor.
När jag var tio år, ankom bref från min farbror i
Finland, hvaruti han yttrade sin önskan att adoptera mig
såsom egen dotter, emedan hans begge barn hade dött.
Jag skulle ofordröjligen komma öfver till Åbo, på det han
och hans sjukliga hustru i mig skulle kunna erhålla en
tröst och ersättning för de förluster, som drabbat dem.
Min far hade i lifstiden lefvat på mindre vänskaplig
fot med sin bror, så att denne vid hans död icke velat
göra något för sin svägerska eller brorsdotter. Nu, då han
sjelf blifvit barnlös, föllo hans tankar på mig.
Min fosterfader egde icke någon förmögenhet och hade
dessutom barn sjelf. Han kunde således icke annat än
glädja sig åt den lyckliga vändning mitt öde tagit, och jag
sändes Öfver till Finland 1763.
Fem år derefiter ankom Johan Henrik till Åbo, för att
såsom student derstädes fortsätta sina studier. Jonas
Kellgren hade redan ett par år förut aflagt studentexamen, och
mina begge fosterbröder bodde nu i närheten af min
farbrors hem, der de emottogos med största gästfrihet.
Min faster var ett vackert, men flärdfullt fruntimmer,
som uppfostrade mig i ytlighet och fåfänga. Om det varit
möjligt att helt och hållet förqväfva de goda frön, som af
Kellgren och hans maka blifvit nedlagda i min sjal, så sökte
hon göra det. Till viss grad lyckades hon äfven; men
åsynen af mina fosterbröder upplifvade de förbleknade
minnena; Johans närvaro isynnerhet, återkallade i min själ
hågkomsten af mitt barndomshem och min tillgifvenhet för
honom.
Johan var en yngling med så sällsynta egenskaper,
att han måste vinna hvars och ens sympati. Hans helsa,
redan då försvagad genom öfveransträngdt arbete, var vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
