Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmerskan på Johan Henrik Kellgrens graf. Berättelse af Marie Sophie Schwartz (med 2:ne illustrationer af C. S. Hallbeck)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ung man, vid hvilken allas blickar till och med konungens
voro fästa. Hans namn var firadt, och hans snille hade
ställt honom högt öfver mängden. Jag deremot var en
qvinna, som missförstått sin kallelse, då jag gift mig utan
kärlek med en förnäm man, och som visserligen sökt göra
uppfyllandet af sina pligter till sin lefhads lycka, men som
det oaktadt icke förmådde ur sitt hjerta bannlysa en annans
bild. I det ögonblick jag återsåg Johan, älskade jag honom
lika högt, som under vår kärleks första vårdagar. Några
sekunder måste jag dröja för att samla krafter innan jag
förmådde gå fram till min mans fränka och helsa på henne.
Hvilken förledande varelse hon var, kan man måhända,
föreställa sig, då man ihågkommer, att Kellgren döpte henne
till en af de tre gracerna.
Då jag helsade på grefvinnan, drog Kellgren sig
tillbaka; men i nästa ögonblick vände jag mig till honom.
Johan Henrik Kellgrens ansigte hörde till dem, som
man aldrig förgäter, och likväl föreföll det förändradt för
hvarje gång man såg honom. Äfven jag tyckte att han
vid hvarje återseende var sig lik och ändå olik. Om detta
varit fallet förr, huru mycket mer nu, då sex år gått
tillända, utan att vi träffats på hela denna tid.
Denna nu antydda egenhet i hans utseende, härledde
sig helt och hållet derifrån, att ansigtet ärligt tolkade hvad
hans hjerta kände och att dess muskler, hastigt rörda och
spända, förenade sig med hans lifliga ögon att göra
uttrycket vexlande. Der återspeglades hvaije ny tanke,
känsla eller idé. Var han allvarlig, så låg det djup och
bestämdhet deröfver; uppklarnade det till löje, tyckte man,
att glädjens och skämtets englar lånat det just denna prägel
af sin satir och sprittande liflighet; rördes hans hjerta af
någon ömmare känsla, så bredde sig hastigt öfver hans
anlete ett drag af melankoli, och var det någonting, som
smärtade honom, så lade sig deröfver en sådan karakter af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
