Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året bortgångna personligheter af Orvar Odd - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Christianstad, sednare kyrkoherde. Hennes första arbete,
de på sin tid med så ofantlig framgång krönta små
Teck-ningame ur HvardagslifVet utkommo i tre häften 1828—31.
Derpå följde en lång serie af romaner, hvilka befinna sig
på hvarje bokhylla i vårt land och hvilkas titlar det
der-för vore öfverflödigt att här uppräkna. Till romanerna
slöto sig resebeskrifningarne. Fredrika Bremer var en af
•dessa menniskor, för hvilka resor är ett behof, men ett
behof af högre art, än de vanliga lustresoma eller
utflyg-terna till ett och annat bad. Hon reste icke, som
engelsmannen, för att fiska lax eller för att endast tvinga den
melankoliska tidens sandglas att förrinna, hon reste för att
studera, för att bilda sig sjelf, men kanske dock ännu mera
"för att samla erfarenheter och exempel och jemförelser till
stöd för sina filantropiska åsigter och som ett godt förråd
för sin återstående lefhads praktiska verksamhet. Vi finna
också i Fredrika Bremers “ Resor u, jemte allehanda små
qvinliga svagheter, — det är sannt, — en outtömlig
rikedom på intressanta och lärorika-iakttagelser, flere af dessa just
sådana, som man i andra berättelser om främmande länder
icke finner, och i allmänhet en djup inblick i folkens
samtida sociala lif. Ännu i sina sednare år utvecklade
Fredrika Bremer en märkvärdig energi, särskildt på sina resor,
— det var hennes helsa, eller hennes medicin, — och på
samma gång en vetgirighet, som icke drog sig för att
intränga äfven i folklifvets och institutionens gömdaste vrår.
Hennes sista resa omfattade Orienten och Grekland.
Efter hemkomsten från sistnämnda land slog hon sig
ner på den gamla familj egården Årsta, hvilken visserligen
flera år förut öfvergått till främmande egare, men der hon
imedlertid geraa mottogs med en gästfrihet, som lät henne
glömma, att detta numera för henne endast var ett lånadt
hem. Hennes kraft tycktes ännu långt ifrån bruten, man
väntade sig tvärtom ännu mången ny vinst för litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
