Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liten Carin. En hvardaghistoria af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När åter runnit tvenne år med tidens strida ström,
Sågs Carin nästan glad igen: kanske hon glömt sin dröm?
En yngling kom, en rik mans son, som ägde gård och grund,
Det var, så tyckte mor och far, ett passande förbuud.
Och Carin gaf sitt ”ja!” Hon fann det var ett ”klokt parti”.
Man bytte ringar, nästa vår det skulle bröllop bli.
Men rosen brann på Carins kind och ögat var så klart,
Det talade ett eget språk, vemodigt, underbart
Men ej på rosen akt man gaf, man blicken ej förstod,
Och dock de lefde begge två af idel hjerteblod...
Så blef det vår. Den sista snön dracks ut af torfva grön,
Men Carin gått till sängs just då han föll, den sista snön.
Och det var klart för hennes själ, hon skulle ej stå brud:
Från jorden vändt var hennes hopp, det hvilade i Gud.
Och ingen lysning uttogs, det blef intet bröllop af,
Men samma höst blef torfva lagd utöfver Carins graf.
Och bygdens folk det undrar än, hvarför den unga mö,
Frisk som en vår ej längese’n, så tidigt skulle dö.
Men hur det undrar, ingen dock på saken reda får,
Ty öfver hjertats hemlighet, i blomma gräset står.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
