Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flyttblocket vid Haga, af C. W. Paijkull (med teckning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inbyggarne mig: ”den går tillbaka i den grå forntiden; vi
veta icke, huru länge den stått, och våra fäder visste detta
lika litet som vi.”
Så är det; traditionens vågor hinna tyna af och lägga
sig, innan hafvets vågor draga sig tillbaka från kusten och
lemna den fordna hafsbotten att bära gräs och örter. De
stora saltstepperna och sandöcknarna, Sahara till exempel,
— gamla hafsbottnar, som visserligen icke ännu befruktats
tillräckligt, för att fullständigt grönska — eröfras
småningom, äfven de, af det organiska lifvet. Egendomligt nog
bibehåller en hafsbotten, som blifvit torr för kanske
hundratusen år sedan, ännu ungefär samma prägel, som då den
först höjdes ur hafvet. Menniskan har aldrig sett den
annorlunda, än den nu är; hon blir derföre benägen att tro
den i evighet hafva varit så; det är först vetenskapen, som
förklarar dess forntid. Elyttblocken, de lösa stenarne, äro
dock så ögonskenligt vräkta till den plats, der de ligga, att
till och med menige man insett, att de ej i evighet kunnat
ligga der. Sättet för deras flyttning lär vetenskapen oss
också att känna.
Men äfven dessa block försvinna; än • klyfvas de af
blixten, än sprängas de af det i remnorna inträngda,
frysande vattnet, eller för menniskans ändamål af hennes hand.
De största och väldigaste stå längst emot. Elyttblocket vid
Haga skonades, när tredje Gustaf lade de storartade, nu
ruinlika grundmurarne till det tillämnade Hagaslottet nära
derintill. Tiden går mindre våldsamt tillväga än menniskan,
men mera säkert. Skonadt af menniskohand, skall detta
block ännu i tusentals år vittna om de naturens krafter, som
fört det till sin plats, jättarne, som vräkt det; men för dessa
jättar skall det äfven till sist duka under, ty de komma igen
mera säkert än Laggagubben.
C. W. Paijkull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
