Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertig Fredrik och Jägmästardottern. Sannfärdig händelse, upptecknad af förf. till ”Högadals Prostgård’’ (med illustr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt arbete och vandrade ut i den doftande skogen, der
trastarna slogo sina drillar och der skogens blommor doftade
vid hennes fötter.
En afton hade Maria följt skogsbäckens rand och hade
nedsatt sig på en af dess små, grönskande tufvor, bindande
på en krans af förgät mig ej. Nu sjöng hon icke — hon
drömde — hon svärmade.
— Eör hvem binder jag mina kransar? — utbrast
hon slutligen nästan vemodsfullt och hufvudet sänktes ned
mot den liljehvita skuldran.
— Eör hvem sjunger jag? — tilläde hon suckande.
— Jag binder mina kransar åt mamma, min kära
mamma! Jag sjunger för skogen, för echo, som svarar på
mina toner! — svarade hon sig sjelf och höjde åter det
vackra hufvudet och började åter att binda kransen och
fortsatte åter sången. Och nu sjöng hon Nattens dr Öm af
Dalin. Hon hade sjelf författat melodien dertill. Och dessa
versar, denna sång hade blifvit henne så kära. Hon förstod
dem nu så väl, sedan hon sjelf börjat drömma.
”Långt från allt bråk af jordens makter
Jag slipper höra tungors mord;
Af källans sorl och fåglars takter
Jag får så många vänskapsord.
Hvad kan i sådant nöje fela? —
Dock jo! jag kommer ett ihåg:
Ack, om jag fick det med mig dela,
Och miu herdinna hos mig såg!”
"Hos mig såg!” upprepade nu skogens echo och Maria
lyssnade leende derpå.
Men hvad är det, som prasslar bland buskarne, som
ilar henne förbi? Det är ett koppel jagthundar.
Hon ser ett ögonblick undrande efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
