Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottarna i Tanum. Skildring från sagotiden af Bias. Med 4 illustrationer - 2. Lagom, men ändå för sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppkomna mörkret syntes öppna eldar på fördäck samt
lyktor, hvilkas sken återstudsade och mångdubblades af de på
skeppssidorna uthängda blankpolerade sköldarna eller
lämå-naraa och af återspegling i det nu lugna vattnet. Midskepps
på de stora härskeppen uppslogs ett stort antal tält af
vadmal eller pressenning, hvaraf flickan slöt att manskapets
antal var stort, och att många skulle öfver natten
qvar-blifva till skeppens bevakning, under det de öfriga gjorde
landstigning. Förskräckt blef flickan, när hon på de mest
aflägse liggande låga tyrdingama eller lastskeppen hörde
gnäggningen af hästar, hvaraf kunde slutas, att härsmakten
var ovanligt stor och öfverlägsen Wikens små och oeniga
drottar.
Mest drogs dock flickans uppmärksamhet till ett af de
största och prydligaste härskeppen, när hon märkte, att
vid »dess sida lade till den storbåt, som förföljt henne och
som nu återvändt efter den misslyckade utfarten.
“Han kysste min pil, “ sade hon undrande försigsjelf,
‘•’så hade ingen annan än en högbördig, vidtfaren man gjort.
Visst är han skottarnas konung och anförare, och visst har
han gästat både Syrland och Miklagård. — Så höfvisk
skulle icke Thorbjöm ha varit, fastän han har mig så af
hjertat kär. “
Flickans funderingar fingo en ännu underligare
riktning, när hon invid sjelfva drakhufvudet på det förutnämnda
härskeppet såg märket nedtagas från stången och i dess
ställe uppsättas med utbredda vingar den öm, hon skjutit,
och hvilken skottame sedan tagit ur den till spillo gifna
båten. De fruktansvärda omständigheterna tilläto dock
intet vidare grubbel öfver dylika obetydligheter, utan flickan
ilade vidare. Det mörknade alltmer, ju djupare hon kom
in i skogen, och mer än en gång klämde hon hårdare om
sitt armborst, när det aflägsna ijutet af vargar hördes.
Rofdj urens fina instinkt tycktes säga dem, att blod snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
