Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottarna i Tanum. Skildring från sagotiden af Bias. Med 4 illustrationer - 2. Lagom, men ändå för sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skalle flyta, och nattens roffåglar oroade flickan med sina
hemska läten mer än de aflägsna vargarna.
Be många ansträngningarna hade tröttat henne, och
tron på öfvematurliga makter uppjagade hennes
inbillnings-kraft samt böjde ett mod, som vid dagsljus ej skulle ha
skytt någon fara. Till råga på olyckan trodde hon sig ha
kommit in på orätt skogsstig, och hennes ängslan hade
redan stigit till sin höjd, då bort i fjerran hördes det dofva
skallet af en hund. Hon såg åt det håll, .hvarifrån ljudet
kom och vände med gladt mod sina steg deråt skogsleds,
genom träd och buskar, utan att se efter banad stig.
“Jag känner igen Wiges skall," yttrade hon för sig
sjelf. “Thorbjöm Härdabred sviker mig aldrig. Han ser
upp till mig, fastän jag är en konungadotter, af Alfiska
ätten, och han sjelf blott min faders huskarl, en trals son.
Stackars Thorbjöm! Hade du kommit en stund förut* så
hade jag ej afskjutit den olyckliga pilen. — Nu blir du
dock min räddare! “
I riktningen af hundens skall syntes snart emellan
träden det fladdrande ljuset af ett bloss, som alltmer närmade
sig och slutligen förtog skenet af de i kärrkanten
kringirrande lyktgubbarna. Allt gladare blef flickan till mods
och allt snabbare blefvo hennes steg, tills blosset var helt
nära och hundens dofva skall öfvergått till ett vänskapligt
och smekande men föga vackert ljut. När eldskenet
belyste flickan, framrusade Wige, en stor svartraggig best med
vackra och kloka ögon, satte sina breda framtassar på
hennes axlar och ville slicka henne i ansigtet under smeksamma
åtbörder och viftning med den långa, yfviga svansen, som
sopade marken.
“Stilla Wige! Skäms du inte|!“ ljöd en manlig röst,
och framför flickan stod Thorbjöm Härdabred, starkt
belyst af det bloss, han med venstra handen svängde öfver
hufvudet. Under det öfver pannan nedhängande och vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
