Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottarna i Tanum. Skildring från sagotiden af Bias. Med 4 illustrationer - 2. Lagom, men ändå för sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en pil. Han uppfångade pilen med sin kappa och kan du
tänka dig hvad han gjorde med den?“
“Föga kan det röra trälens son, hvart de pilar taga
vägen, som hans konungs dotter afskjuter. Mig träffa de
icke. Jag trodde blott, att du behöfde min hjelp, Halgärda,
och derföre gick jag ut att söka dig. Har du andra
beskyddare eller är jag dig till besvär, så skall jag nog
af-lägsna mig lika hastigt som jag kommit.u
“Blif nu icke ond på mig, bäste Thorbjöm! Tack min
vän, för det du hjelpte mig till rätta. Jag var på
villospår, och vargarna tjöto /omkring mig. Du kom alldeles
lagom för att rädda mig. Du är alltid så vaksam, om mig
och så snäll. “
Den varma blick, hvarmed tärnan uttalade dessa ord,
brände såsom glödande kol på den svartsjuke kämpens
huf-vud, och han var helt och hållet besegrad. “Jag kan
aldrig vara ond på dig, Halgärda, “ var hans korta svar,
hvarefter han gick förut stigen fram och omsorgsfullt afhögg
de qvistar, som kunde besvära hans hjertas herrskarinna.
Halgärda, stolt öfver sitt välde, var för mycket nyckfull
eller kanske blott för mycket qvinna för att underlåta ätt litet
plåga sin fångade slaf. Hon omtalade utförligt sitt äfventyr
i båten och njöt af en mindre vacker glädje, när hon märkte,
att Thorbjöm alltid högg hårdare i qvistama ochattWige
då alltid mullrade, när hon vände talet till skottamas
konung. Höjdpunkten af detta nöje njöt hon, när hon med
liflighet beskref, huru den ståtlige vikingen bredde ut sin
röda skarlakanskappa för att uppfånga pilen och kyssa den
samt sedan sticka den i sitt guldbroderade bälte. Thorbjöm
högg då ursinnigt med ett enda hugg omkull ett träd, som
stod en god famn från vägen och påskyndade sina steg, så
att Halgärda hade svårt att följa efter. Wige lät höra
ett doft och hotande vrål, som ej manade godt för
skottarnas konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
