Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såntder sker icke första gången i dag! Se så, pojke, var
lngn, det har ingen hört dig mer än gamle Jakob, och
han kan tiga, det vet du val.... Men du har funnit
detsamma som jag. Fröken derbortnas på det gamla slottet
midt i skogen der vid Radom, hon som läkte dina sår och
återgaf dig frisk och sund åt gamle Jakob och far och
mor, hon spökar här bland de polska ryttame, ocji var
det icke hon, som förhexade din arm, så vill jag icke heta
Jakob och vara den man, som salig konung Gustavus
Adolphus med egen hand klappade på axeln i Wiirtzburg.
Nå hon du, fröken, hon har nu stulit komettfollmagten
ifrån dig, och det kan jag icke i evighet glömma.u
“Du har sett i syne, gamle björn, “ vidtog Johan.
“Slikt snack borde du icke komma fram med. Den unge
ryttaren var lik henne, om hvilken du talar, och kanske
utöfvade denna likhet något intryck på mig, men jag gitter
ej höra dig säga det, så vidt du vill, att jag skall kalla
dig för min vän.u
Johan yttrade många bittra ord, och det flammade
till ibland i den gamles öga, men han lät dock ynglingen
hällas. Det var, som om han med beräkning framkallat
hans vrede och afbidat slutet med • samma tålamod, som
vetenskapsmannen afbidar fällningen ur en kemisk lösning.
Han tycktes heller icke hafva bedragit sig, ty knappt hade
Johan gifvit sin vrede luft, förr än han fattade den gamle
ryttarens hand.
“Nu har jag förgått mig igen, gamle! .... Men hur
kan du val ock ha hjerta att säga mig, att jag för en
jungfrus skuld skulle glömma mitt land och min konung ? ’*
“Hm ....,“ svarade gubben med ett leende, som
var värdt att skåda; “hm. ..., nu vet jag väl den, som
skulle vilja höra eder tala och se eder.“
“Kommer du nu fram med den sagan igen?“ afbröt
Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
