Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han gjorde ett tecken åt en bland de yngre
offi.ce-rarne, att han först ville höra hans tanke.
“Jag vet icke annat råd,“ sade denne, “än att slåss
till sista man, om vi icke kunna slå oss igenom och komma
till. hufvudstyrkan. “
Ett bifallande leende krusade Aschebergs läpp, när
han hörde det raska svaret; han öfverfor med blicken hela
raden af män utefter bordet, och på hvaije ansigte såg
han tydligt, att de uttalade orden voro liksom ett uttryck
for allas mening.
“Sådant svar väntade jag mig af tappre män,“ sade
han, “dock synes mig vara något att tänka uppå, huruvida
det tappra folket, som vi hafva att befalla öfver, icke
kunde användas bättre, än att med vett och vilja offras
till döden. Yi skola strida som käcka män, det tillhör vår
ära, men vi hafva ock vårt land och vår konung att tänka
på, och att onyttigt spilla sitt lif, det är sjelfmord.“
Han hade knappt hunnit uttala dessa ord, förr än en
trumpetstöt hördes utanför slottet. Så väl hans egen, som
de öfriges uppmärksamhet fastades dervid, men de behöfde
icke länge vänta, förr än de fingo upplysning om, hvad
som var på färde. En af officerame gick på öfverstens
befallning ut och återkom efter några ögonblick med en
fiendtlig officer, som med förbundna ögon fördes in i salen,
der de församlade sutto. Här aftogs bindeln, och den
främmande fick framföra sitt ärende. Det var ett anbud
från kurfursten till öfverste Ascheberg om en hederlig
dagtingan.
Harm lågade på hvarje kind, och ett par af de yngre
officerame sprungo upp från sina stolar. Men allas
blickar fastade sig dock på öfversten, hvilken efter några
ögonblicks betänkande svarade:
“Helsa eder herre, att hans anbud i hög grad
förvånar mig, ty väl borde han känna Rutger von Ascheberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
