Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke öfvervinnas, utan måste dock segra till slut. Brytningen
mellan medvetandet härom och den fruktan, som fienden
oak-tadt sin öfverlägsenhet visade för den svtenska tapperheten, i
det att han icke vågade en storm mot det gamla slottet
med sin usla befästning, — denna brytning vållade en
förbittring, som gränsade till förtviflan.
Gamle Jakob, som eljest brukade vara den, hvilken
höll stämningen uppe icke just genom öfverflöd på ord men
genom sitt föredöme och sina barska tillrättavisningar, hade
under de sista två dagarna — det var nu den åttonde
dagen, sedan slottet böljade inspärras —- varit mera dyster,
än man någonsin sett honom. Han uppehöll sig vanligen,
synnerligast om nätterna, åt den sidan af slottet, som vette
åt sjön, der den lilla vattenporten var belägen. Ingen
kunde förstå, hvad den gamle hade i sinnet, och ingen
vågade spöija honom till derom. Han gick sin väg för sig.
Man märkte blott derpå, att något var i olag, att gubben
lät de andra knektarne hållas, då han gick förbi dem, och
de yttrade något, som de visste att han i vanliga fajl icke
skulle tålt. Om dagarna, när han var ledig från
tjensten, vistades han uppe i det östra tornet, det af gammalt
så kallade “Blå tornet, “ der Christian Tyrann försmäktade
sina långa och tunga fångenskapsår.
Man hade derifrån en vidsträckt utsigt, och gubbens
öga följde troget hvaije segel, som stack upp i fjärran,
men för hvar gång, han kom ned från sin spejareplats, så
lade sig ett veck djupare på hans höga panna. Knektarne
menade till slut, att det icke stod rätt till med den gamle,
men då de sågo, med hvilket mod och dödsförakt han på
sitt gamla vis högg in bland fienden vid utfallen, så
bibe-höllo de fortfarande sin vördnad för honom.
Så gingo dagame efter Johans afresa, och nu var
den åttonde dagens afton inne. Man hade som vanligt
gjort ett utfall om dagen för att om möjligt bemägtiga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
