Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronobergs slottsruin af Alfr. A. Med illustration af Emil Libert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försatt stadsboerna i en liflig oro; den återstående delen af
detta torn lutar också till sitt fall.
Omkring, i och på den väldiga ruinen växer en mängd
större och mindre barr- och löfträd. Här finnas granar,
af hvilka en häller fot i omkrets, rönnar och björkar,
samt bokar, deraf en håller 10 fot kring stammen. På
borggården står en väldig ek, som sträcker sina grofva
grenar nästan öfver hela platsen och antages vara omkring
trehundra år gammal*
Kringvandringen på murarna erbjuder de herrligaste
utsigter, men är förenad med fara, enär man på alla sidor
omgifves af bråddjup, och ett enda felsteg kan medföra en
plötslig hädanfärd.
Ruinen af det gamla Kronoberg företer en ädel,
storartad anblick, i fullkomlig harmoni med detta sjöarna och
stenblockens land. Tom, sådana som dessa, kunna icke
sakna sina sagor, och en vacker sådan berättas äfven —
en saga om qvinnans kärlek och lidande.
I "Wexiö bodde en prest, som hade gift sig med en
jungfru, hvilken var yngre än han. Han var biskopens
kaplan och bodde med sin hustru på öslottet, hvilket
sedermera fick namnet Kronoberg. Ylva var en enkel
qvinna, som, utan att fråga efter denna verldens prakt,
till-bragte sin tid med att besöka de sjuka och bispringa de
nödlidande, hvarföre bönderna kallade h$nne biskopens
all-moseutdelare. Hon hade inga bam och behöfde inga, ty
de nödlidande voro hennes bam. Yid denna tid —
omkring 1248 — utfärdades den påfliga bulla, som ålade
preetema coelibatet. Ehuru detta påbud gjorde Ylva
sorgsen, visste hon väl att ingen i Småland skulle förråda
henne och fortsatte derföre sitt gagnande lif, utan att
skiljas vid sin man. En dag hade biskopen, åtföljd af sin
kaplan, begifvit sig ut på någon angelägen resa i stiftet,
och Ylva, som var ensam i hemmet, satt spinnande i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
