Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronobergs slottsruin af Alfr. A. Med illustration af Emil Libert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tom vid den blåa sjön, då hon plötsligen såg en båt
nalkas, uppfylld med väpnade män, och hörde en trumpet,
som för dem fordrade inträde å Lundaerkebiskopens vägnar.
Nu sjönk modet i Ylvas bröst; hon hörde stegen af
har-neskklädda män i tomtrappan; de trädde in och ämnade,
med stöd af erkebiskopens befallning, släpa henne bort från
hennes ö, emedan hon var domfälld såsom konkubin åt en
prest. Förgäfves skyndade hon ut på balkongen för att
ropa efter hjelp; en ryttare grep henne i hennes långa,
fagra hår, men med ett ryck lemnade hon detta i hans
hand och kastade sig i strömmen nedanför tornet. Ber
föll hön på en hvass klippa — en röd strimma färgade
stenen, men blott för ett ögonblick — och Ylva var borta
för alltid.
Ännu under månljusa nätter vänder Ylva tillbaka på
besök i sin älskade boning och sitter då, sorgsen öfver dess
förödelse, under den lummiga eken på borggården. Den
medlidsamma månen kastar smekande strålar på den
mörkröda ström, som ännu flyter från såret i hennes bleka
kind, och om ett ugglerop höres, rusar Ylva upp, likasom
vild af skräck, och slår sina armar kring de sörjande
träden i tornet, anropande deras hjelp.
Sådan är sagan om Ylva, den sista katolska
presthu-strun i Wexiö.
A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
