Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett minnesblad af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifvit mörkrödt. De halfblinda ögonen stirrade mot dörren,
genom hvilken en man, mera liten än lång, inträdde. Ett
ögonblick stannade fremlingen och säg sig omkring. De
bruna ögonen fingo en dunkel glans, det såg ut som om
en dimma bortskymt den bedröfliga taflan för dem.
“Är detta verkligen Olle Hinbergs boning ?“ utbrast
han slutligen och fastade ögonen på den sjuke, och gick
rakt fram till hans säng.
“Gamle kamrat, var det så jag skulle återse dig.
Olyckan har hemsökt dig, stackars Olle, men nu skall
det blifva bättre tider; jag medför glada nyheter, och
derföre är jag här sjelf. Det har lyckats mig fa ihop ett
litet kapital åt ditt bam, och kunna vi använda det klokt,
lärer ni båda kunna få det lugnare för framtiden. Att
min uppmaning skulle slå så lyckligt ut, som den gjorde,
hoppades jag icke.“
“Din uppmaning var således för mig....“
“Visst fan var den for dig, och det var väl icke
för-mycket heller, att jag sökte hjelpa en gammal kamrat, då
jag sjelf icke har något att dela med mig af.“
Gustaf tog Olles hand och tryckte den.
De fordna kamraterna sågo in i hvarandras ögon.
Olles voro ännu nog klarseende, att de kunde läsa tillgift i
Gustafs. För första gången kände sig Olle verkligt gripen
af Gustafs oföränderliga godhet.
Sinnesrörelsen hade likväl skakat honom så, att han
ej förmådde tala.
Med biträde af häradshöfdingen användes de insamlade
medlen, så att Carin af dem kunde hafva gagn för sin framtid.
Endast en kort tid öfverlefde Olle mötet med Gustaf.
Ett nytt slaganfall gjorde ändtligen ett slut på hans lidanden.
Han dog lugn, ty hans stackars Carin skulle icke lida
någon nöd, och han sjelf fick stiga ned i grafven, utan att
plågas af tanken att Gustaf förbannade den trolösa vännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
