Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dag hos Anders Fryxell. Skildring af Maximilian Axelson. (Med en utsigt af Sunne prestgård)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden kläder sig doktorn, tar derefter plats vid skrifbordet
och böljar göra sina anteckningar. Detta kallar han att
“ladda“, och handsekreteraren vet hvad det vill säga; ty
när laddningen försiggått, blir det han, som i främsta
rummet får mottaga den salfva som kommer att aflossas.
Detya inträffar när skrifningen efter diktamen böljas. Då
gäller det att, som Holberg säger, hålla “örene stive‘‘, ty här
dikteras mycket fort och hela fyra, fem raderna utan
uppehåll. Författaren sjelf går derunder, när han ej ser i
sina anteckningar, med stora steg omkring i rummet; han är
dervid alls icke beväpnad med någon “påk“, som det
blif-vit berättadt, men låter som oftast ena handen helt
fredligt glida utefter ryggarne på de böcker, han under sin
kretsgång passerar. “Nu slipar han historiens griffel“,
tänker handsekreteraren då.
Klockan är nio — frukosttimman är kommen. Arbetet
lägges åsido, och man rustar sig till att från doktorns rum
gå snedt öfver gården till corps de logis. Under
vandringen dit sammanträffar man vanligen med vice pastorn, som
också bor i flygelbyggnaden, men ofta nog förekommer äfven
i sällskapet en fjerde person, hvilken i sådant fall redan
förut varit inne i doktorns rum och der kanske till och
med någon stund biträdt som lektör.
Det är en gammal frände till häfdatecknaren,
enfem-tiåtta års man, som, boende på egen gård i grannskapet,
då och då tittar hit på en dag eller två. Han kallas i
dagligt tal Jean Jacques, är lång och smal till växten samt
mycket närsynt och har, trots sin framskridna ålder, de
näpnaste rosenröda kinder, hvarför han ock af ställets
ungdom hedras med smeknamnet “Amor“. Han är alltid
liflig, artig och belefvad, alltid putsad och gentil, och ingen
på stället, nej ingen i hela socknen, har blankare stöflor
än han. Men han är så rörlig af sig, att han i sitt
praktiska lif ofta förgäter en och annan småsak. Kommen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
