Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 1. “Blacken wille medh honom fahra“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samtal besvarades från ynglingens sida med några af
stallspråkets vänskapsord och från flickans sida med en
smekning, som ynglingen kunnat betrakta såsom ett intrång på
sina rättigheter. Det enda missljud, som förefanns,
härledde deraf, att Blacka tappat en sko, hvarigenom en
egendomlig takt uppkom mot den hårda landsvägen. Denna
omständighet störde dock icke harmonien i det hela, och
ynglingen yttrade helt lugnt, i det han makade något på
sin långa väija:
“Sitt upp bakpå, Elin! Du blir ju trött och ännu är
det långt fram till Stockholm."
"Nej sitt ensam du, Hans", svarade Elin, "Blacka är
slöskodd och det är halkigt väglag. Jag är alls icke trött."
"Du ömmar om Blacka mer än om både dig sjelf
och mig; men nu ser du så vacker ut, så att jag måste
stiga af och gå i bredd med dig. — Ptro Blacka!"
Frigjord från sadel och stigbyglar stod nu studenten
Hans på skogsvägen, reslig och smärt såsom en ung
bergfura bland hagens små hvitglänsande björkar. "Hopp
Blacka!" ljöd hans stämma hög och stark, och Blacka
lunkade ensam fram på vägen, derunder förnöjsamt ruskande
på sig och höjande den förut nedtrycka ryggen. Snart
återtog hon sin förra värdiga och lugna skridt, och några
famnar efter henne kommo Hans och Elin. De gingo på
afstånd från hvarandra, men hand i hand, svängande sakta
på armarna, såsom man ännu ser på sockenvägar bland
allmogens barn af olika kön under den hetaste
älskogs-febem och då de tro sig obemärkta.
"Nu får jag väl aldrig återse dig mer, Hans", suckade
flickan och såg liksom tviflande i den unge mannens ögon.
Hans Anderson stadnade och smålog: "Nog får du
återse mig", svarade han, "blott den der olyckan blir
bortglömd och jag väl kommer hem igen från kriget såsom karl
för min hatt."
:ed by CjOO^Ic
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
