Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 2. “Så gick han den vägen, åt höga berget låg“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallade honom tillbaka ur historiens yerld till det
närvarande. Under nedgåendet utför åsens branta sluttning
måste han begagna sin värja såsom stöd och fäste, för att
ej halka ned. Det var ungefärligen på den plats, der
prins Oscars palats nu ligger. Ut efter stränderna af
Norrström syntes på ömse sidor om åsen några
envånings-trähus, hvilka tycktes liksom förvånade blicka upp till den
klättrande studenten, som om han varit sjelfva Jäppe.
Yid denna tid var det sällsynt att någon vandrare gick fram#
der, ty då steg man bittida upp men gick äfven bittida till
sängs, och det var nu full natt, fastän klockan var blott
tio. Likasom han varit det enda lefvande väsende i
trakten, utom Jäppe på berget, gick Hans Anderson öfver den
nedfälda vindbrygga, som ledde till de två Stock-holmarna
eller den nu till en holme igenfylda Helge-Ands-holmen.
Yttre porten var öppen, och alltså kom Hans Anderson
in på den med murar och torn omgifna holmen, hvars
bevakande liksom hela stadens under djupa freden var
öfverlemnadt endast åt förut nämda Jäppe på berget.
Elins far hade sagt, att här skulle i ett Helge-Ands-hus
finnas härberge för resande, men ingen af de få
byggnaderna inom murarne var upplyst, och Hans Anderson gick
alltså vidare. Han höll till venster. Ungdomen är
sorglös, outtröttlig och längtar efter äfventyr. Föga bekymrade
det den unge dalkarlen, att han var husvill midt i kalla
natten. Han gick så att säga rakt efter näsan och
till-fredsstälde endast sin nyfikenhet. En lång träbro gick i
mycket sned rigtning öfver strömmen till staden och förde
till kajen midtfor norra slottsmuren. När Hans kommit öfver
den, stadnade han och betraktade slottet. Det mer än hundra
alnar höga tornet "tre kronor", hvilket då ännu kallades
"kärnan, stod såsom en höfvidsman öfver de öfriga tornen, och norra
murens femton skerpentiner blickade ur sina gluggar liksom
hotande odjur. Den kalla vårvinden pep genom tomens stycke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
