Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 2. “Så gick han den vägen, åt höga berget låg“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tå svarad och the Dalekarlar
The svarad alt för dy:
Welen J vara vår höwitzman
Alt inför Stockholms hy?
Welen J o. s. v.
The dalekarlar böriade wanka
Alt inför Stockholms bye
Fleere vore the dalepijlar
An hagel faller af skye.
Fleere vore o. s. v.
Konung Göstaf rijder på högan häst
i fältet aw och an:
Tacka will iag mine dalekarlar
För eder troheet sann.
Tacka vill o. s. v/*
Studenten hade under sången kommit nära intill
Norrström, och hans sista versrad genljöd mot södra bergen.
Dock var han icke den enda musikaliska person på
Brun-keberg, ty rätt som han gick, hörde han en entonig och
såsom det tycktes, något försupen basröst skråla:
“Väktarerop! Klockan är tio slagen,
Gud bevare staden! v
Ladugårdslandena!
Brunkebergena med!
Klockan är tio slagen!“
Rösten kom från ett trekantigt pyramidspetsadt vårdtorn,
beläget vid kanten af åsens skarpa sluttning eller ungefär
der nu för tiden Drottninggatan och Fredsgatan mötas.
Sångaren var den bekante “Jäppe på berget“ stadens
väktare. För studenten kom denna sångtäflan oväntadt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
