Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 5. “Dig vore det heder och icke till skam under lidan att du vill resa till din sjuka fästeman så sent om en aftons tider“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men gick dock puttrande sina färde. Eörst när Elin blifyit
ensam med Hans, gick hon fram till hans säng och tog
hans friska hand i sin. Bådas åtbörder buro prägeln af
ett sådant lugn, som om de sedan åratal träffats dagligen
och senast i går. Endast ögonen talade återseendets språk
och visade den uppmärksamme betraktaren, att en verkligt
sann och varm känsla ej svallar öfver. Elin blef en lång
stund stående framfor sängen med Hans Andersons hand i
sin och så väl hennes som fastmannens ord voro lätt
räknade. Elin hade dock gått hela vägen från Svärdsjö, och
fastän hon ej sutit på flera timmar, tänkte hon nu icke
derpå. Eörst när Hans bad henne sätta sig, såg hon sig
om i det mörka rummet med små fenstergluggar i
spets-bågstil. Utom sängen fanns blott en enda husgerådssak,
hvars make Elin aldrig sett och om hvars ändamål hon
var alldeles okunnig. Det var en liten trälapp med fyra
utstående träpinnar såsom fotter och en annan trälapp med
utskärning rätt uppstående. Det var med ett ord en
trästol af det slag, som af nutiden åter tages till nåder, sedan
den på tre hundra år ej begagnats. Elin hade, liksom de
flesta personer i landsorten eller af medelklass, ej sett en
stol, men väl ur sagor och visor hört att kungar och
prinsessor hade en “förgyllande stol“ eller “rödan gullstol“,
hvarmed förstods antingen en väggfast högsätes-stol eller
thron.
Dock satte sig Elin snart ned på den märkvärdiga
stolen och glömde den alldeles för att höra sin fästmans
äfventyr. Hon var så lycklig att ännu finna honom
lef-vande och utan plågor, att hon lika litet som han tänkte
på möjligheten, att han kanske för alltid kunde blifva
krympling. Han drömde ännu om att blifva amiral efter
en så god början, och Elin tänkte på ingenting, hon blott
ville se och höra honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
