Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 5. “Dig vore det heder och icke till skam under lidan att du vill resa till din sjuka fästeman så sent om en aftons tider“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det de unga tu som lifligast samtalade,
afbrö-tos de af ett gnislande i dörrens gångjern. De vände sig
om i tanke att fl se den gamla oskadliga nunnan, men
bleknade . båda vid åsynen af den inträdande, hvilken tyst
som en katt smög sig undan och noga lyckte dörren. Hans
Anderson hade känt igen bardskäraren Filip Kern, som från
Svanen kom till Elefanten och af hvilken han egentligen
hvarken förr eller nu sett mer än en hel fot och ett halft
ben. Elin kände igen den person med hvars venstra kind
hennes högra hand en gång varit i öm beröring. Hon
omtalade nu uppriktigt huru den främmande herrn af
riddaren i den lysande drägten fatt guldmynten i en pung
och bjudit henne, med vilkor att hon genast skulle sitta
upp på främlingens häst och sedermera följa med till
riddaren. När främlingen efter hennes vägran visat sig fräck,
hade örfilen blifvit svaret, och detta hade varit så
kraftigt, att mannen släppt börsen med guldmynten, till den
redan långt förut aflägse riddarens förlustelse. Som Elin
allt för val visste, att Hans ej skulle taga emot pengarna
och hon ej kunde låta dem ligga på landsvägen, tog hon
upp dem och smög in dem i knytet för att förstärka den
dåliga reskassan. Hans förstod nu, att Filip Kern kännt
igen honom på Svanen och smugit sig in i hans hytt för
att återtaga sitt eller riddarens guld. Deraf blef också
hans dröm klarare, och han visade Elin med segerglädje, att
guldmynten ännu lågo orörda. De beslöto, att mynten såsom
syndapengar och orätt fånget gods skulle få ligga tills
be-hofvet blefve allt för mycket tvingande eller ett godt
ändamål skulle helga deras användande.
I dessa och dylika begrundanden afbrötos de af gamle
Frans. Klemetson, hvilken kom för att hälsa på sin unge
under-befälhafvare. Han berättade, att han mött Filip Kern,
hvilken smugit sig bort, och att den gamla Klara-nunnan
korsat sig efter hans bortgång. Derpå berättade han om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
