Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 6. “Och nu är visan ändad, och nu är visan all“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Anderson trodde sin hustru om godt, men höll
med Frans Klemetson om, att det ej skulle gå väl med
sammansvärjningen, emedan Elin begagnat syndapengarna.
Elin grät allt mer, men det hjelte ej, ty utgången blef
efter Hans Andersons logik och Frans Klemetsons
spådomar. Två månader derefter blefvo Hans Anderson och
Elin gripna och Frans Klemetson, som sluppit undan, hade
ej litet besvär med att befria dem. Det lyckades slutligen,
och de kommo såsom rymmande samman svurna och
lif-dömda tillbaka. Blacka var for gammal att föra hem dem
till Dalarna, emedan färden måste ske skyndsamt. En
ridknekt stod utanför fängelsedörren med två sadlade hästar,
och såväl ridknekten som hästarna hade de förut sett hos
friherre af Yarennes. Frans Klemetson måste vid afskedet
lofva att tillse det den gamla trogna Blacka blefve skjuten
och ej finge öfvergå i ovärdiga och hårda händer.
Aldrig mer återvände Hans Anderson och Elin till
Stockholm. Hvar man kände deras äfventyr i
hufvudsta-den och det blef tolkadt “dem till heder och ingen till
skam“. Rättvisans arm hvilade vanmäktig mot folkets
känsla och de maktegandes onda samveten.
Det var många långa vintrar efter sist skildrade
händelse, när en vandrande stafkarl kom sunnan ifrån och
steg in i Hans Andersons och hustru Elins rymliga stuga,
der aftonsolen genom den öppna dörren sken in på en grupp
lekande barn. Äldsta pojken spände redan morfars båge
från Brunbäcks älf och minsta pilten bemödade sig
förgäf-ves att draga fars förrostade värja ur slidan. Hans
Anderson sjelf sydde ihop en gammal visbundt och hustru
Elin rörde i gröten. Stafkarlen hälsade höfviskt och
ödmjukt samt tog derefter den plats på bänken vid dörren,
hvilken aldrig förnekas en tiggare i en svensk odalmans
stuga. Som han var långväga, och hans tungomål röjde
att han var utländing, kom han snart i språk med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
