Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 6. “Och nu är visan ändad, och nu är visan all“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gens uppasserska. I pigans ställe fick hon gå in för att
uträtta ett ärende. Hon gick då ej i dalskor med höga
klackar, utan i tunna skor, så att hon ej hördes af kungen,
hvilken satt i ett inre rum, sysselsatt med teckning,
hvar-under han hade ryggen vänd mot dörren. Af ryktet om
kungens usla fängelserum hade Elin liksom hela folket
blifvit bedraget. Hon trodde knappt sina ögon, när hon
kom in i det nio alnar höga, dyrbart möblerade rummet.
Tyst gick hon fram, utan att våga störa den arbetande
och grubblande fursten, hvilken tycktes lefva i en annan
verld och ej förnimma något af den yttre omgifhingen.
Hon såg öfver hans axel. Med raska och säkra drag
tecknade han en dalkulla i Svärdsjö-drägt. Kjolens
draperier och de höga skorna voro redan fulländade, och
hårflätorna lågo tre till antalet utefter ryggen samt räckte
lika långt ned som Elins egna. Men innan ansigtet
fulländades, såg hon huru kungen deröfver tecknade en
furstlig krona. Slutligen tecknade han med lätt hand ansigtet,
och Elin gaf till ett utrop af förskräckelse, när hon
igenkände sina egna drag. Vid hennes utrop for kungen
häftigt upp, och Elin tappade af förskräckelse brefvet på
golfvet, när hon i kungen igenkände den vackre riddaren
från värdshuset. Med ett rop ilade hon ut, ty kungen
grep med häftighet om hennes lif. Men en liten med
grönt tyg klädd bänk stod emellan dem och föll ikull,
så att kungen måste släppa sitt tag, for att ej också falla.
Dervid märkte han brefvet och skyndade att misstänksamt
rycka det till sig. Detta ögonblick begagnade Elin för att
smyga sig ut. Hon mer sprang än gick tillbaka till Frans
Klemetsons hus vid österlånggatan, der denne och Hans
Anderson befunno sig. Under gråt berättade hon sitt till
hälften lyckade uppdrag, och fjorton dagar senare erhölls
Eriks svar, ehuru det var dateradt samma dag som Elins
besök eller den 2 Juli 1569.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
