Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Blanche. Försök till en karakteristik, af Frans Hedberg. Med en stålsticksplansch upptagande porträtter af August Blanche 1838 och 1868, utsigt af hans malmgård och hans facsimile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara låg. Och hvad som gjorde hans gestalter
populära hos alla, var att ett visst drag af idealitet aldrig
fullkomligt fattades någon af dem. Sjelfva Filman saknar
icke helt och hållet denna allmän-menskliga ingrediens,
utan hvilken typen blir en karrikatyr. Konjander, den
gamle, i sitt operakällarrus lullande ungkarlen, har den i
fullt mått. Bautastenius likaså. Och så går det ett drag
af fin och djup känsla genom allt hvad Blanche skrifvit;
en egenskap som aldrig öfverger honom, icke ens i hans
mest uppsluppna stunder. När Konjander grälar med’ sin
hushållerska om att barnet ligget “på hans splitter nya
täcke“ och fru Wahlström anmärker att den lille sträcker
sina armar emot honom, så snäser gubben till: “Ah! hvad
tusan rör det mig?“ men i detsamma tittar han in i
rummet och säger med det saligaste och godmodigaste löje i
verlden: “Ja, ta’ mig fan gör han inte!“
Se der ett af dragen. Detta lilla drag adlar gubben
Konjander och är helt enkelt en snilleblixt utaf författaren.
När Rudorf, den förfallne rucklaren och brottslingen
i Läkaren, kommer tiggande till bondfolkets fest och på
gummans fråga om han kan spå i kaffe, svarar sitt: “ja!
om jag får skorpor till!“, så ligger i dessa ord en så bitter
skildring af hungrens qval, att ingen skrattar åt det
burleska i orden; och när den ärlige dalkarlen Sven Ulfson i
Engelbrekt säger till drottning Filippa sitt enkla: “Jag tror
du gråter, mor! Gu’ signe dej för det!“ — så är intet öga torrt
deruppe under taket i teatersalongen, der folket spelar med.
Ty August Blanche var i ordets vackraste och egentligaste
förstånd, en folkets skald; han hade under sin hand hela
den invecklade klaviatur som kommer strängarne i dess
röst att vibrera, och han grep aldrig miste när han slog
an sitt akkord. Folkets egen, burleska så kallade
“ko-qvickhet“ kunde ingen bättre återgifva än han, och i det
fallet vill jag endast nämna hans till ordspråk blifna ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
