Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Blanche. Försök till en karakteristik, af Frans Hedberg. Med en stålsticksplansch upptagande porträtter af August Blanche 1838 och 1868, utsigt af hans malmgård och hans facsimile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omtyckta berättelser af större omfång, som uFörsta
älska-rinnan“, “Jernbäraren“, “Flickan i Stadsgården“ och “Sonen
af söder och nord“, utgjorde den brygga som författaren
slog mellan sitt dramatiska författarskap och det område
der hans ryktbarhet skulle blifva kanske ännu större,
skizzens eller miniaturmålningens.
Betrakta vi nu något närmare hans dramatiska
författarskap ; — hvaruti ligger väl egentligen orsakerna till
hans ovanliga framgång? Enligt min tanke, i hans lika
ovanliga originalitet. Detta skall kanske tyckas mången
ett underligt tal, då det är nogsamt kändt att de flesta af
August Blanches lustspel äro öfverflyttningar från
frem-mande länders dramatiska litteratur. Men icke desto
mindre vågar jag vidnålla min tanka, och skall söka att
bevisa den.
Det är sannt att August Blanche tog idéerna till sina
flesta lustspel utifrån; men han behandlade det lånade på
ett så egendomligt och sjelfständigt sätt att det- blef
fullständigt hans och ingen annans. Hvem, som icke direkt
vet det förut, kan väl tänka sig att hans “Hittebam“,
hans “Stockholm, Westerås och Upsala “Magister
Bläck-stadius“ och “Döden fadder“ bafva fremmande förebilder?
Är inte Konjander en genuint svensk figur, Bläckstadius
likaså och Kolar-Knut äfven? Einns det hos dem ett
enda fremmande drag? Jag tviflar på att man skall kunna
upptäcka något sådant. Ty August Blanche tog
visserligen idén, lånade fabeln och intrigens gång från den
fremmande författaren, men gestalterna som han skildrade voro
hans egna. Åskådningssättet var svenskt, språket likaså,
lynnena äfven. När man lånar på det sättet, kan man
med allt skäl säga att rörelsekapitalet är ens eget. August
Blanche hade som dramatisk författare en flödande ådra af
humor och folklig bon sens som aldrig svek honom. Han
kunde vara lustig utan att vara en pajazzo, burlesk utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
