Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Blanche. Försök till en karakteristik, af Frans Hedberg. Med en stålsticksplansch upptagande porträtter af August Blanche 1838 och 1868, utsigt af hans malmgård och hans facsimile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som talare vid festliga tillfällen, i vidare oeh trängre
kretsar, det torde för ingen vara obekant. Ingen kunde
som han vid sådana tillfallen elda och rycka med sig sin
åhörarekrets. Hans uppträdande väntades med otålighet,
och om han icke uppträdde så såg man på de flestas långa
anleten att de ansågo hela festen förfelad.
Hvem påminner sig icke till exempel den stormande
förtjusning som vid femtio-årsfesten i De la Croix’s salong
år 1859 for det nya statsskickets införande, väcktes af
hans då hållna tal? Ett stormande, oändligt jubel utbröt
vid de ord hvarmed han slutade sin gripande beskrifning
öfver fäderneslandets olyckor och fara under det ödesdigra
kriget 1808—9, och intet svenskt hjerta hade väl också
kunnat blifva oberört af glansen utaf de stolta minnen
han framkallade, då han yttrade:
“Kosackerna hafva vattnat sina hästar i Sprees, i
Donaus och i Seinens vatten, men i Mälarens blåa bölja
hafva de det icke, och dit skola de, med Guds hjelp, heller
aldrig komma!“
August Blanches sista offentliga uppträdande som
talare var vid Carl Xll-festen i Stockholm förlidet år.
Han helsade då i en glödande improvisation de unga som
från Eyris-staden kommit för att nedlägga sin hyllning
inför nationalhjeltens nyuppresta minnestod. De som hörde
honom vid detta hans sista tal, säga att aldrig lyste hans
stora talareförmåga med eldigare glans än just då. Men
så låg der också ett skimmer af evighetens uppgående sol
öfver de varmhjertade orden, och när det klappande hjertat
hade stormat dessa unga till möte med all den kärlek, all
den glöd hvaraf det var mägtigt, brast det plötsligt och
oväntadt. Det sista ljudet af hans röst hade knappast
förklingat, när öfver den festklädda hufvudstaden och de
böljande menniskomassoma spred sig den sorgliga
underrättelsen om hans död; en död lätt och nästan jublande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
