Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Anders Wadman (med illustration af Wadmans byst i Lorenzbergsparken vid Göteborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för dess egen skuld, utan står der som en gifveii
konse-qvens af skaldens egendomliga yerldsåskådning. Wadman
är icke den utsväfvande versmakaren, som säger sina
grof-komigheter för att såra; han är det sjungande
naturbarnet, som säger sitt fria ord just derför att det heter så
och icke annorlunda. Hos Wadman finnes icke spår af
efterklang. Han är endast sig sjelf, och han är detta midt
i en tid af romantisk efterklang å ena sidan, och klassisk
å den andra. Han går sin egen yäg fram i sångens vida
rike; liksom han gick den i det praktiska lifvet, obekymrad
om hvad andra tänkte och hvad han sjelf umbar. Han
bekymrade sig ofantligt litet om efterverlden. Han säger
det sjelf på det allra tydligaste sätt i sitt bekanta
“collo-qvium familiare“ eller “samtal mellan madam Anima och
monsieur Korpus, på femtionde födelsedagen, då de firade
sitt guldbröllopp“, der monsieur Korpus till slutet utbrister:
“Mig gagnar ej odödligbeten,
Den skall ej kosta mig en enda droppa svett,
Ty med all aktning för ditt vett,
Jag prefererar makligbeten/*
Och Wadman hade sannt; han prefererade
makligheten och oafhängigheten. Förr än han lånade, svalt han;
förr än han led tvång, svalt han ännu mera. Men alltid
var han glad, alltid vänfast, alltid densamme i de lustiga
lagen, på de trefliga jagterna dem han så oefterhärmligt
beskrifvit, i Par BricoUs salar der han lifvade samqvämet
med sina tal och sånger.
Och vid hålen trifdes han; trifdes der ibland kanske
litet för länge; men visste dock alltid att adla nöjet för
både sig och andra. Det var der han utvecklade denna
stoiska filosofi som icke låter bringa sig ur sin jemvigt så
länge det ännu finnes en droppa qvar i glaset, och som
Svea, 1870, 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
