Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Anders Wadman (med illustration af Wadmans byst i Lorenzbergsparken vid Göteborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke vill byta platsen invid dess rykande rand mot en
konungs lysande tron. Det var vid den han sjöng:
"När två gubbar om en gnidstång nappas
Eller kifvas om en tufva jord;
Haltande till ärans tempel kappas
Eller lufvas om två tomma ord;
Hej! då dricker jag och ler,
Gamla stutar, godt åt er!“
Men det var också der han sjöng sin apotheos för
vänskapen; och varmare och klarare strålar den väl icke
i någon skalds sång, än i de bekanta verserna:
“Vänskap är en planta allt för J*nr att finna,
Ve den som ej fått förstånd att odla den;
Hellre jag förlorad ger min älskarinna
Än jag skämtar bort en gammal, pröfvad vän;
Men att lemna bålen innan den tar slut! —
ih nej, käre vänta, tills vi druckit ut.“ —
Som skald lyckligast är ’Wadman i den egentliga
dithy-ramben. Han höjer sig då till den sorgfriaste, den
innerligaste och mest menskliga åskådning af händelserna och
tingen omkring sig, och han koketterar icke med något
verldsförakt. Tvertom, han kastar sig med ungdomligt
glödande njutningslusta midt in i lifvet och dess fröjder,
och sjelfva det högsta ser han då på det mest
oefterhärmligt lustiga och patriarkaliska sätt, och han ler och
skalkas; men det är icke grinets leende, det är skalderusets.
Det egendomligaste och klaraste uttrycket har denna hans
skalderiktning kanske erhållit i den bekanta “Epikuréen“:
“Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag“,
hvilken slutar med denna oöfverträffadt humoristiska och
poetiskt obesvärade skildring af det kommande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
