Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Anders Wadman (med illustration af Wadmans byst i Lorenzbergsparken vid Göteborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Vid sista tuirn, när Petrus frågar dig ✓
Hvad ondt och godt du för med dig från jorden,
Då är det ej stort lönt att rosa sig
Med mycken ursäkt, stammande på orden.
Ty kan du svärja tryggt vid denna port
Att du har intet syndigare gjort
An sugit Lindas läppar och pokalen —
Han öppnar gafvelvidt den stora salen!“–
Kärleken tog Wadman i allmänhet lätt. Han hade
likyäl, också han, haft sin tid då hjertat klappat oroligt i
det ungdomliga bröstet, och sorgen, om också öfyergående,
kändes så mycket djupare. Och han glömde icke den
tiden ens i ålderns dagar. Se här hyad han sjelf sjunger
derom:
“Som yngling jag räckte min darrande hand
Af kärleken fängslad, i skönhetens band;
Och sjöng då så högljudt när jag skulle dricka:
“Må stjernorna störta! men lefve min flicka!“
Ej föll någon stjerna; men tärnan blef kall,
Och läpparne brände vid bägarens svall;
Dock suckade hjertat, när jag skulle dricka,
1 tysthet en skål för min trolösa flicka.
Det suckar så länge den glimmande *ol,
Den bleknande måne beskiner min stol;
Tills en gång ur läkareus burk jag skall du«ka
Mitt yttersta rus för min trolösa flicka.“ —
En annan gång sjunger han i helt annan tonart, sedan
han beskrifyit skönhetens yälde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
