Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mormors brudkrona. Poem af Wilhelmina. Med stålstick efter Tidemands tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och gumman bönhör barnen tre.
Det är ej lätt att neka
Då friska, röda läppar be
Och späda händer smeka,
Hon öppnar kistan, god och svag,
Hvad bondprål der, af alla slag!
Högt barnen ropa: »Lull, lull, lull,
Hvad hvarje sak är fager!»
Till sist en krona utaf gull*)
Uti sin hand hon tager.
Men nu vill jublet ej ta slut:
Den ha de aldrig sett förut.
»O, mormor, hvilken dyrbar skatt
Af guld och ädelstenar!
Hur har du kunnat få den fatt...
Få ega den, jag menar?»
— »Ah, det är kronan, som jag bar,
Då jag stod brud, i unga dar».
»Känn, Karin, känn hvad den är tung.
Den är ej lätt, som vinden.
Men, mormor, säg, när du var ung,
Var du då röd om kinden?»
— »Som rosen var jag fin och skär,
Fast nu jag grof och skrynklig är».
— Den fula gumman, grå och gul,
Var förr en bygdens stjerna.
»Nej, mormor, du är inte ful. . .
Vi se på dig så gerna.
‘) Förgyldt silfver.
Svea, 1871. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
