Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruden på Sveaborg. Berättelse af Fredrika Wennberg. Med illustration af C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lastade sig något serskildt minne. Det bästa af allt var
likväl i Gerdas tycke en stor, sekelgammal och ihålig ek
som Ivar kallade sin studerkammare, ty der, i dess
urhål-kade stam, hade han som barn setat och läst öfver sina
lexor, och der tillbringade han ännu de stunder, då han
ville vara allena med sina böcker.
Men tiden ilar framåt, och afskedets stund nalkades.
Några timmar till, och Gerda skulle lemna de vänner som
nu voro henne så kära, skiljas från de ställen der hon
tillbringat sin gladaste, sin lyckligaste tid.
Det var afton. Solens klara strålande skifva
bortskymdes alltmer af berg och skog. Gerda plågades af en
namnlös oro som ökades med hvarje flyende timma.
Ändt-ligen kunde hon, som hon trodde, obemärkt smyga sig ut;
hon kände att hon ej längre kunde återhålla sina tårar,
hon ville vara ensam, och hon skyndade bort till den for
hennes hjerta så dyrbara parken. Der irrade hon omkring,
nickande här och der ett farväl åt de ställen som
företrädesvis blifvit henne kära. Sist uppsökte hon den gamla
eken, och här satte hon sig ned och lutade sin heta panna
mot dess stam.
“Här“, suckade hon, “här vill jag gråta ut, och sedan
... sedan ingen svaghet mer. Ingen far ana att jag här
lemnar hela min själ... att mitt hjerta tillhör Ivar och
aldrig skall tillhöra någon annan... Stackars Gerda! din
kärlek måste likväl dö sotdöden ... för alltid måste du lemna
honom och dessa ställen, der du lärt dig att älska...
Du måste skiljas från allt... och du kan, du bor ej återse
honom som ...“
Ett lätt buller kom henne att se upp. Ivar stod
framför henne, och innan hon hunnit hemta sig, hade hon
af hans läppar mottagit bekännelsen att han älskade henne.
Det var en kort stund af sällhet. De voro lyckliga
och kunde fortfarande hafva förblifvit det, om icke Gerda’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
