Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina Nilssons födelsehem af Fr. Hedberg. Med illustration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det enkla naturbarnet från den småländska torparstugan
har gått fram oförderfvad midt igenom alla dessa rökelser,
midt ibland allt det smicker och alla de lofsånger som så
lätt skulle kunnat förvirra äfven den förståndigaste. Detta
är dock ett intyg om själsadel och hjerte-renhet som icke
ens afunden kan neka sin giltighet. *
I Juni 1865 var den firade sångerskan på besök i
sin hembygd, och vi tro oss icke kunna på ett bättre sätt
afsluta denna kortfattade bild af hennes strids och
seger-lif, än genom att berätta huru en af hennes landsmän,
en bygdens osminkade son uppfattade detta hennes besök
i hemmet, och hvilket intryck hennes personlighet gjorde
på honom, som hade känt henne sedan barndomsåren.
Artisten som aftecknat hennes hem, hade nemligen
vid sitt besök der, till skjutsare en ung bonde, som på
vägen till Skatelöf och Löfhult-Sibbagård, på sitt enkla /
och okonstlade sätt omtalade denna för hela bygden så
minnesvärda tilldragelse:
"Sir herrn, nu var det så si, att jag var med och
skulle skjutsa sakerna från j em väga, för si ho’ skulle stiga
åf ve’ Alfvestad, och bruksherra hade skickat ’kipasche
efter’na, och prosten var med och hennases far mä’,
och gubben var då så te’ sig der han stog på "prånget",
så det var änna faschligt te’ se pån ... och jag var
allt litet nyfiken jag med si, för si ja hade skam te
sä-gandes, lekt me’na när ho* var hemma, för si jag var
god vän med brödra hennasses. Och bäst som vi sto’ der
och gapa utåt väga, så pep det till ett pipande och så
kom tåget, och innan en visste ordet af så stannte det
utanför "prånget" och när då dörra lättes upp, så kom der
ut en fruntimmersmenniska som var så vacker och så grann
som en rigtig guds engel, och klädd i siden och med blått
"floder" på hatten. Och inte kunne ja’ tro att det var
Stina, inte — men hur det var så flög ho’ i famn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
