Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett blad ur Drottning Lovisas välgörenhetshistoria, tecknadt af Marie Sophie Schwartz. Med 2 illustrationer och ett porträtt i stålstick af Drottning Lovisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år hade så förflutit, då vi på våren blefvo tvungna att
lemna den eleganta våning vi bebodde och togo en mindre
högt uppe på Norrtullsgatan. En del af vårt möblemang
såldes för att betala hyran och förskaffa min man pengar
till en tur åt Homburg. — Han reste strax derefter och
vi fingo förskaffa oss vår utkomst bäst vi behagade. —
Min mor måste nu afyttra sitt första smycke. — Samma
dag hon med smärta beslutat sig dertill besökte oss en af
våra nya grannar. — Det var fru Dalinius. Hon hade
blifvit enka, flyttat upp till Stockholm och hade, genom
rekommendation af fru ** till kronprinsessan, erhållit fullt
upp med arbete. Vidare berättade hon, att kronprinsessan
höll barnen i skola och gaf dem årligen ett litet
underhåll till kläder.
“Ack, ni kan ej föreställa er huru god kronprinsessan
är,“ sade hon, “och huru nedlåtande och intresserad för
dem hon hjelper. Både jag och barnen hafva flera
gånger varit uppkallade till henne, och då talar hon med så
mycken godhet till oss.“
Det var en tröst i mina egna olyckor att se och höra
huru bra fru Dalinius hade det genom kronprinsessans
välgörenhet och sitt eget arbete. Jag önskade ofta då,
att jag varit i den samhällsställning att jag ej behöft
blygas för att arbeta, men detta gjorde min mor och jag.
På sommaren dog kung Oskar.
Eru Dalinius fick mera arbete än hon hann med och
en dag, då bekymren tyngde på min själ, frågade jag fru
Dalinius, om hon ej tillät att jag hjelpte henne.
Hon mottog med tacksamhet anbudet, och under flera
veckor hade min mor och jag tillräcklig inkomst för våra
behof. Eru Dalinius gissade snart till vår olyckliga
ekonomiska ställning och det hände derför tid efter annan
att hon anlitade min hjelp. — Vintern gick, utan att min
man hördes af. Tidigt på våren återkom han ttch hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
