Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Fredrik Höckert af Claes Lundin. Med 2 illustrationer efter taflor af Höckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Estlander, den svenska färgkonsten ett steg framom
Sandberg, åtminstone lika stort, som det Sandberg tagit framom
gustavianerna. Yi våga tro, att det steget visserligen var
till stor del taget redan innan Höckert uppträdde, men sä
som han målade hade dock ingen svensk konstnär gjort
före honom. Förmågan att återge kroppsligheten till full
illusion medelst en säker inställning af gestalterna, deras
riktiga uttecknande, deras sammanslutning såväl genom
kompositionens som fårgens enhet och dennas harmoniska
och i karnationen naturkraftiga utvecklande, alla dessa
egenskaper framstå här som konstverkets, icke mödosamt
förvärfvade, utan naturliga och sjelfskrifna förtjenster. Till
och med i afseende å formatet är denna interiör i
kroppsstorlek att anse som ett evenement uti en konstproduktion,
der hittills de största ämnen behandlats i genreformat.
Det har blifvit anmärkt, och nyss anförda författare
till “De bildande konsternas historia från slutet af
ader-tonde århundradet till våra dagar“ gör sig till en tolk för
den åsigten, att i Höckerts storverk saknas den högre halt
och mening, som skulle gifva åt gestalterna en djupare
tillvaro än blotta kroppslighetens eller en naivetet i ordets
inre mening. Åtskillig , sanning ligger i detta påstående.
Höckert blef aldrig en stor konstnär i detta ords fulla
bemärkelse, men en målare af äkta skrot och korn var
han dock. Färgen var hans sak. I den kände han sin
glädje och sin stolthet, och han frågade icke efter något
annat-. Om han icke var en af dessa djupa tyska mästare
i snille, var han ej heller en sådan i obegriplighet. Han
framstälde ej några kyliga tankebilder, som behöfde
kom-mentarier för att begripas. Han var ingen
“framtidskonst-när“, som förutsätter att eftertanken och ej åskådningen
skall vara inspirationens källa. Det sköna i fårg och det
klara i komposition var hans uppgift. Det lifskraftiga i
verkligheten framstälde han på ett sätt, som genast grep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
