Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Johan August Hazelius, af P. Fr. Mengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konservatismen genom att binda den vid sådana liberala
åsigter, hvarförutan den icke kan få någon inflytelse".
Han har sjelf betecknat sina talrika artiklar i Svenska
Tidningen såsom “ögonblickets ingifvelser“, som genast
lemnades åt sättaren, och i hvilka “man måhända mera
skådar litteratören än politikern^: anspråkslösare torde väl
ingen publicist bedöma sina produkter. Han egde, en
briljant stil, hans uttryckssätt var skarpt, hans repliker
qvicka och träffande, i allt framträdde hans personlighet
och man träffade alltid “en man bakom ordet“. Han
tve-kajle aldrig att uttala sin mening i hvarje fråga som han
ansåg vigtig, alltid beredd att försvara sina åsigter, äfven
då de stodo i strid med det allmänna tänkesättet för dagen.
Folkynnest eftersträfvade han icke, den kom honom icke
heller till del, och han tröstade sig lätt deröfver, sökande
sin tillfredsställelse i något gagneligare än Ixions famlande
efter ’molnet. Hazélius var också en man med ett
okuf-ligt moraliskt "mod: hela hans lefnadsbana bar derom
vittne. Nyss blifven officer äfventyrade han sin framtid:
indignerad deröfver att en officer kunde nedlåta sig förråda
en kamrat, den excentriske gardeslöjtnanten Natt och Dag,
hvilken in contumaciam dömdes till döden, tillskref
Haze-lius den förre ett frimodigt men föraktfullt bref, som,
delgifvit förmännen, ådrog Hazélius arrest och andra
hotande åtgärder. I hela sin publicistiska verksamhet
utvecklade han likaledes ett mod, som af ingen kunde förnekas,
äfvenså såsom folkombud. Ett prof både på hans mod
och trofasthet tillåta vi oss anföra. Från ungdomsåren
förtrolig vän med den snillrike C. J. L. Almqvist, fortfor
både vänskapen och beröringen dem emellan äfven sedan’
deras banor vidt åtskildes. Då Almqvist bittert angreps
för sina religiösa, politiska och sociala åsigter, togs han
alltid i försvar af den gamle vännen, som städse framhöll,
att Almqvist just derför att han var ett snille af första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
