Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Arvid August Afzelius, af P. Fr. Mengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
praeses i fria konsternas akademi sin torka stelse dom, ej blott
öfver den konstexposition som Götiska förbundet ville
anställa af konstalster efter nordiska mytologien och till
hvilken, bland andra äfven Fogelberg, Sandberg och J. v.
Breda lemnade bidrag, utan äfven öfver de ännu icke
besedda konstprodukterna “såsom råa och vidunderliga foster
af de äldsta nordiska folkslagens inbillningskraft.“
Afzelii verksamhet fortgick emellertid på den bana
han beträdt. Mödans lön var knapp och han kämpade
med många bekymmer, men ihärdig var han intill senaste
ålderdomen. Hans sista, hans största sjelfständiga arbete
“Svenska folkets sagohäfder“ började utgifvas 1839 och
elfte delen utkom förlidet år.
Man sporde ofta hvarför icke Afzelius blef inkallad
i Svenska akademien. Ben frågan ha vi icke hört
besvaras; men svaret, det må nu utfalla tillfredsställande
eller icke, torde väl finnas förvaradt i friherre v. Beskows
ännu ej tillgängliga brefsamling. Emellertid mottog
Afzelius af Svenska akademien dess jetton i guld for
skaldestycket “Lidandets Väkter“ och 1841 det af Carl XIV
Johan stiftade pris, en hedersbetygelse som förnyades
1865, då akademien tillerkände Afzelius sin stora
prismedalj i guld, hvilken utmärkelse förut tilldelats Berzeliusr
Oehlenschläger, Ling, Runeberg m. fl., under förklarande
att hon “för den då åttioårige, som med oförminskad
själs-ungdom fortfor att rädda dyrbara fornsägner, velat
ytterligare betyga sitt erkännande af hans förtjenster, medelst
att till honom öfverlemna sin stora skådepenning i guldr
åtföljd af en på högtidsdagen utfärdad skrifvelse, som
uttrycker de förbindelser den svenska sången eger till
folkvisans bevarare och återupplifvare.“ Det vill således
synas, som hade akademien såsom vederlag derföre att
Afzelius icke under sin kraftfullare lefnad blifvit inkallad i
den vittra areopagen, sedan velat tilldela den åldrige ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
