Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsfångens flykt. Ett minne från frihetstiden af Hjorvard. Med 4 teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi stå snart vid stranden af Askrikefjärden, som,
sedd från öns södra ända, mot öster utbreder ett långt
fjärdperspektiv mellan Rydlandet och Lidingön, med
Långholmarna och Höggarns mörka kägla i fonden, mellan
hvilka blicken förlorar sig ända bort till Tor sby Q är den
och Vermdön. På Askrikefjärden synas inga segel,"’ men
mellan Långholmarna och Höggarn, der stora segelleden
går fram, glänsa oupphörligt deras hvita dukar. Närmast
oss till venster gömmer sig bakom en utskjutande udde
af Ry dlandet Frössvik, en numera under Bogesund hörande
herrgård, hvars saftiga, mot stranden sluttande ekängar
utgöra ett af de täckaste partierna i t ail an.
Afståndet från den punkt, der vi stå, till Frössvik
är högst tio minuters rodd. Fjärden bildar här en liten
skoginfattad bugt med en fin sandbotten. I fonden af
denna naturliga hamn och alldeles strax bakom oss reser
sig, som ett ofantligt sjömärke, en jättegran, som till
skapnad och dimensioner hör till växtverldens under i
vårt land. Från en stam, som i sned riktning skjuter
mer än 30 fot i höjden utan att utsända en enda gren
och har tjocklek derefter, utgrena sig som kronljus fyra
armar, som, tätt slutna intill hvarandra, ännu för tio år
sedan höjde sin topp vida öfver alla de andra träden i
närheten^ hvilka dock ej heller äro från i går, och syntes
långt ut åt ijärdarna. Då kom en vinternatt ett
förfärligt yrväder, och om morgonen låg den stolta kronan
till hälften afbruten på marken. Sedan dess har kolossen
tynat af, och förliden sommar voro hans barr vissnade,
men ännu sträckte han djerf och trotsig sina fyra armar
i höjden.
Gå vi nu ett litet stycke tillbaka samma väg vi
kommit, träffa vi ungefär midt i den lilla dalgången en
fördjupning i marken, det nu nästan igengrodda ärret
efter en gammal grop, och snedt emot den på några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
