Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bergtagna. En saga från kristen-hedna tiden, upptecknad af Bias. Med illustration - 1. “Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå“ - 2. “Tiden görs mig lång“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med undran såg Hilla då, att solen höll på att gå
i skog i vester.
Hon tyckte dock att tiden gått så fort, och trodde
att detta var trolleri. Med undran sporde hon
berga-kungen. “Hvi är det så särla här? Arla kom jag ut och
gick blott en stund med dig.“
“Vi ha vandrat hela dagen,“ svarade bergakungen,
“men Fröja befaller här öfver oss. I hennes rike räknas
ett vanligt solhvarf for ett ögonblick, och en vinter är
här blott en bröllopsnatt.“
Vid dessa ord föll bergakungen på knä för Hilla och
omfamnade hennes fötter och kysste hennes små händer.
Snart reste han sig dock upp, lyftade henne som ett
barn på sina starka armar, och
«flå bar han den bruden i silkessängen blå«
såsom tärnorna ännu i dag qväda derom och så som de
skola qväda så länge kärleken varar.
2. “Tiden görs mig lång.“
•Jungfrun hon gångar sig. för bergakungen stå:
Tiden görs mig lång —
Ack gifve, att jag finge till moder min hemgå.
Men jag vet att sorgen är tung.«
Svensk folkvisa.
Äfven ifrån Fröjas sal kan man längta ut i det fria
och från bröllops-pellen ut under himmelens blåa hvalf.
Mer än en vinter och mer än en sommar var Hilla
i bergakungens hof. Hon var säll såsom maka och moder,
men ingen jordisk sällhet varar evigt.
Hon trodde, att hennes lycka var bygd på grunden
af ett brott, en synd, och detta undergräfde denna lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
