Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bergtagna. En saga från kristen-hedna tiden, upptecknad af Bias. Med illustration - 3. “Och hvar har du varit så långan en tid“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hennes mål var ju att gå hem till huldmodren,
till sina fränder, till Hvite Krists bekännare.
Hon gick allt så framåt med raskare steg och med
gladare sinne. Dock vågade hon icke taga vägen öfver den
gröna skogsängen, der hon förr dansat i elfstigen. Hon
gick en omväg ned åt den lilla insjön.
Det var en vacker höstafton; solen sken ännu högt
öfver sjöns krusiga yta och förgylde de ännu qvarstående
sädeskärfvarnes södra sidor under det de norra sidorna
bildade långa tomlika slagskuggor på de gulhvita gärdena.
Det var som om jorden velat behagsjukt skydda sin
yppige blottade barm mot solens djerfva blickar med en
spetslik nätslöja.
Hilla stannade vid gärdet och såg huru de små
liflige mullvadarae kilade i de gulglänsande mellanrummen
mellan slagskuggorna, utan att låta störa sig af de
hoppande sädesärloma.
Så kom Hilla till en solbacke, der hon som barn
brukat leka under en stor ek. Nu hade frosten angripit
ekens krona, blekt alla björkames löf och gjort
rönnbärens friska kinder krumpna. Endast lindame och
ka-stanjeme trotsade ännu kölden. I backsluttningen syntes
hela dungar af höga, förut fruktansvärda nässlor aldeles
sotsvarta och oskadliga, då deremot deras systrar i
dikeskanterna vid vägen ännu lockade falskt och förrädiskt
med hvita blommor och saftgröna täta bladvippor.
Tistel-buskarne bjödo på halfmogna nypon och kardborrarne
spridde frikostigt sitt hvita dun för den svagaste vindfläkt.
På ett ställe krökte sig vägen nära intill stranden
vid en liten ängsfläck, der en bäck rann ned. Der hade
en hjord af kor betat, men nu mot aftonen skockat sig
tillsammans, liksom till försvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
