Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bergtagna. En saga från kristen-hedna tiden, upptecknad af Bias. Med illustration - 3. “Och hvar har du varit så långan en tid“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilla hade förr mjölkat och vallat alla dessa kor.
De hade varit hennes käraste vänner, men nu kände
ingen af dem ens igen hennes lock.
Detta stämde ned Hillas glada lynne. Det blef ej
bättre när en kråka, en fogel, som alltid är förebud före
olyckan, hoppade fram på gräsmattan. Hon skrattade
åt Hilla men ändrade sedan kosan för att taga sig en
styrkdryck i den svala böljan. Hilla såg då huru hon
gick ut försigtigare for att ej väta sina fotter mot de
krusande vågorna, hvilka döko upp lekfulla och
slyngel-aktiga mot stranden, liksom för att trycka den stackars
kråkan i sin famn, till stor förlustelse för de yra och
orädda stensqvättorna, hvilka hoppade rundt omkring
henne och vickade försmädligt med sina långa stjertar.
Hilla tyckte detta vara roligt, och hennes glädje
minskades ej när den ihärdiga kråkan slutligen besegrat
alla hinder och flaxat ut till en sten, hvilken låg så
lagom högt öfver vattnet, att hon ej behöfde frukta att
väta sina fotter men ändå nå ned i vattnet med näbben.
Innan den stackars kråkan hann så långt, halkade hon
dock på den glatta stenen och var nära att sätta till sitt
dyrbara lif på detta modiga försök.
Nu stod hon dock stolt på stenen, fardig att njutji
stridens och mödans lön, trotsande sina belackare med
en stolt segerblick.
Dock skulle segerkransen likväl ryckas ifrån henne.
Hilla viftade med sitt förkläde och sprang mot kråkan
under ett högt rop. Den arme fogeln blef så häftigt
skrämd, att han flög från sitt med så mycken möda
för-värfvade högsäte utan att ha hunnit dricka.
Hilla hade alltså skrämt bort det otäcka
olycksföre-budet och hon fortsatte sedan sin vandring med lugn.
Snart skymtade den grå stugan fram imella*n träden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
