Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thure Jönsson Roos af G. H. Mellin. (Till grefve Georg v. Rosens teckning: «Herr Thure Jönsson återvänder från riksmötet i Vesterås, Johannis 1527)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(magnanimus) och ifrig försvarare af kyrkan. Hans
närmaste vän var biskopen i Linköping Hans Brask. Yid
konungens uppmaning att yttra sig, bad herr Thure
Jönsson att biskopen skulle först få ordet.
Det tal, som den allmänt högaktade prelaten höll,
var onekligen värdigt: det erkände konung Gustafs
för-tjenster, äfvensom det förklarade skyldigheten att visa
honom all trohet och lydnad vara oeftergiflig; men i alla
andeliga ärenden måste den helige Fadren i Bom erkännas
såsom den högste styresmannen och man kunde, utan hans
goda minne, icke samtycka till någon förändring af läran
eller någon ’förminskning af kyrkans rätt och egendom.
Nu vände sig konungen till ridderskapet och adeln
med den frågan om de ansågo detta vara rätt svaradt.
Den oförskräckte Thure Jönsson sade då, att han
icke bättre visste.
Otvifvelaktigt hade konungen väntat något annat.
Han kunde med stolt medvetande af sina stora och
ärofulla bedrifter, sina outtröttliga mödor, se tillbaka på de
sista årens tilldragelser. Det var han, som hade befriat
fäderneslandet från just de fiender mot hvilka
Engel-brecht och Sturame hade kämpat. Men han hade nödgats
gripa till kyrkans egendom och medel för att kunna
uträtta hvad de älskade bondehöfdingarne icke förmått.
Han hade återgifvit den till största delen tillintetgjorda
adeln sitt anseende och ansåg sig nu berättigad att räkna
på dess tacksamhet. Det var derföre han nu kände sig
förolämpad. En häftig rörelse intog honom. Han
förklarade: “att han icke längre ville vara deras konung,
då de ville sätta munkar och prester och påfvens kreatur
honom öfver hufvudet. På sådana vilkor,“ sade han,
“hvem vill vara eder konung? Yi tro icke att den värste
i helvetet skall vilja vara det, än mindre någon menniska.
Derföre mågen I veta att vi säge oss alldeles slätt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
