Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook - Christoffer Rutger Ludvig Manderström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt fästat sig vid ministéren De Geer på grund af det
väntade represtentationsförslaget, gaf nu vika. Landet
längtade ifrigt efter att komma ur osäkerhetstillståndet.
Man valde utvägen, att De Geer och Manderström besökt &
Göteborg, hvarest de på en bankett å Börsen efter de
engelske ministrarnes föredöme vid gurktiden afgåfvo
förklaring öfver regeringens återhållande politik;
Manderström dock förklarande, att Sverige måste förhålla sig
neutralt, så länge icke en af stormakterna, oaktadt
ingånget fördrag, höjde sin arm till Danmarks skydd.
Så slöt med en förödmjukelse för konungen och en
deconfityr för hans utrikesminister — som i förbigående
sagdt ej hade någon del i konurigens senare enskilta
underhandlingar om, ett försvarsförbund, grundadt på
frågan om Slesvigs delning — denna dröm, som en gång
hägrat så skön för dem båda. I Tuilerierna och St.
Cloud hade kung Carl och förut grefve Manderström
svärmat med den politiske drömmaren Napoleon III om
ett enigt Norden, om ett skandinaviskt statsförbund stödt
på alliansen med Frankrike. Hos kungen blef svärmeriet
kärlek, hos hans minister var det en öfvertygelse —
och den senare log förnöjd, då i en berså på Beckaskog
Carl och hans danske broder Fredrik med champagne och
seltervatten på is svalkade sin feberaktiga eld för hvad
Ploug kallade “Trende Kroner under en Panamahatt“.
Manderström, som allt oaktadt stannade qvar vid
sin befattning, fick härför uppbära mycket tadel — och
sjelf grämde han sig djupare, än hans anlete angaf: det
var också ett helt lifs med hundradetal af noter och mer
eller mindre konfidentiela skrifvelser mödosamt upptimrade
bygnad, som här plötsligt sjönk i ruiner. Var det hårda
talet emot honom rättvist? Sjelf yttrade han härom på
riddarhuset i april 1866, då nya åskor drogo upp Öfver
Europa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
