Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kerstin Marias fästegåfva. Karaktärsbild ur bondlifvets krönika af Emilie Flygare-Carlén. Med 2:ne vignetter af Gustaf Broling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes aldrig . syikna tro och kärlek — och likväl hade
under sista half-året, knappt mer än en förlägen
hän-tydning på bröllopet då och då kommit öfyer hans läppar.
Det var ett för både fästmannen och fästmön
särdeles svårt förhållande, det, som nu fanns.
I början, då Berthold var full af glädje och
tillför-sigt, önskade han vid de många tillfallen, då Hjelmstavik
hade godt om främmande (det låg nära kyrka,
marknadsplats och tingsställe), att Kerstin Maria skulle gå upp
från sitt lilla hem och börja värdinneskapet i det stora.
Der åt prost-herrskapet mer än en gång sin
söndagsmiddag, att’ icke tala om komministern, länsmannen och
många herrar, hvilka skulle från och till tinget, ty
Ber-tholds gästfrihet var lika känd som anlitad ... Men nu
kom första knut på tråden.
Kerstin Maria förklarade i fullt bestämd ton, att
hon aldrig tänkte gå som half-värdinna i hans hus för att
få sneda blickar af stads-madamen, som skötte hushållet.
Nej, hon ville icke sätta sin fot dit upp, ens när han
var ensam, ty det kunde ju hända att hon då råkade i
förtal äfven för fästmannen. Bäst vore att hon stannade
hos modern på torpet, tills hon med allvar och ära kunde
fatta hushålls-tömmarna.
Berthold kände sig sårad öfver denna dristighet:
han höll sig sjelf för ett alltför stort dygdemönster att
bringa sin egen fästeqvinna i ön dt rykte. Men huru
som helst, måste hans suveräna vilja gifva vika for den
suveräna herrskarinnan, som, fastän hon aldrig med ord
häntydde på den stund, då hon nödgades besvälja sin
egen ära, dock ständigt i sinnet fann sig allt mer och
mer harmsen, synnerligen som det icke var svårt att
gissa det Bertholds olycksaliga misstänksamhet åter råkat
in på den gamla vurmen .. . Och så var det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
